HemDåliga tider...
Här är en text som jag skrev när jag och min kille hade gjort slut. Den handlar om oss, hur vi träffades..
En sommar träffar hon en kille, det var något speciellt med honom, något hon inte kunde sätta fingret på. Han var förälskad i henne, men än kunde hon inte besvara hans känslor. En kylig kväll i augusti tog hon första steget, la armarna om honom och kysste honom som aldrig förr. Hon kände hur det pirrade i magen, hur hon blev varm i kroppen medans dom kysstes. På vägen hem svävade hon på rosa moln. Det var så underbart. I hennes ögon var han den finaste killen på hela jorden, hon älskade honom mer än allt annat, han var allt hon letat efter. Dom gjorde allt tillsamans, och han var så omtänksam och snäll. Med honom var hon lyckligare än någonsin, allt kändes så rätt. Hon var fylld av kärlek från topp till tå.
Nu sitter hon ihopkurad i hennes kolsvarta rum, sönderskurna armar, gråten i halsen, med bara han i tankarna. Så fort ingen är i hennes omgivning släpper hon fram känslorna och gråter tills hennes ögon har torkat ut. Hon är numera fylld av sorg och besvikelse. Vad hon än gör blir det bara fel, hon kunde inte ens behålla sin pojkvän. I hennes ögon finns ingen glädje, dom är helt tom. Hennes ansikte har tappat färgen och blivit blekt. Hon har helt tappat lusten att leva, allt som fanns där förut försvann på ett ögonblick. Från att leva ett liv fyllt med kärlek, till inget liv alls. Han togs ifrån henne, hon blev kvarlämnad med ingenting kvar. Inuti henne finns ett stort hål som hon inte kan se botten på. När hon ser honom känns det som om någon sliter ut hennes hjärta och stampar på det. Det är omöjligt att beskriva hur ont det gör, det sticker till och övergår till en dödande smärta. Hon har ingenting att leva för, hon undrar om han skulle må bättre om hon bara försvann. Långt bort härifrån. Om hon lämnade allt, lämnade jorden för att komma till en bättre plats. Vänta på honom i det blå.
Nu sitter hon ihopkurad i hennes kolsvarta rum, sönderskurna armar, gråten i halsen, med bara han i tankarna. Så fort ingen är i hennes omgivning släpper hon fram känslorna och gråter tills hennes ögon har torkat ut. Hon är numera fylld av sorg och besvikelse. Vad hon än gör blir det bara fel, hon kunde inte ens behålla sin pojkvän. I hennes ögon finns ingen glädje, dom är helt tom. Hennes ansikte har tappat färgen och blivit blekt. Hon har helt tappat lusten att leva, allt som fanns där förut försvann på ett ögonblick. Från att leva ett liv fyllt med kärlek, till inget liv alls. Han togs ifrån henne, hon blev kvarlämnad med ingenting kvar. Inuti henne finns ett stort hål som hon inte kan se botten på. När hon ser honom känns det som om någon sliter ut hennes hjärta och stampar på det. Det är omöjligt att beskriva hur ont det gör, det sticker till och övergår till en dödande smärta. Hon har ingenting att leva för, hon undrar om han skulle må bättre om hon bara försvann. Långt bort härifrån. Om hon lämnade allt, lämnade jorden för att komma till en bättre plats. Vänta på honom i det blå.
Kommentarer