Jag ställer samma fråga till mig själv varje dag, men får aldrig ett riktigt bra svar. Svaren du ger mig betyder ingenting, det är bara så fel. I mina drömmar är det vi igen, och ingenting kan komma emellan oss. Precis som vi sa till varanda. När alla minnen kommer tillbaka vill jag inte finnas längre, jag vill inte känna smärtan som uppstår av att tänka på att det en gång var vi. Jag var så lycklig med dig. I början var du bara vilken kille som helst i mina ögon, men jag tänkte att jag skulle ge dig ett försök ändå. Sedan när jag lärde känna dig och du fick chansen att visa vem du egentligen var så förändrades allt. Från att vara vilken kille som helst så blev du killen i mitt liv. Med dig kände jag mig lycklig, jag ville spendera varje minut med dig.

Vad hände med killen jag älskade, han som står framför mig idag är inte samma person. Vad jag ser nu är inte du älskling, du har förändrats. Jag känner inte igen dig längre, vad hände med killen jag blev kär i? Det är han jag vill ha. Jag försöker blunda för det som händer runtomkring mig, jag blundar för dina ord. Vill inte se dom, dom bara sårar. Hur jag än gör kan jag inte förhindra smärtan. Varför hjälper inte smärtstillande mot ett krossat hjärta? Det finns så mycket jag vill säga, men det går inte att formulera orden. Vet inte vad som är passande att skriva för att du ska förstå. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen.
Jag hatar att jag älskar dig.