Jag hade en känsla av att jag visste vad rätt och fel var. Jag visste vad jag gjorde, men det visste inte du. Att bli sviken igen var det värsta som kunde hända, att det kunde bli så fel. Jag borde ha insett det, att du inte alls var som jag trodde. Att en människa kan vara så egoistisk och känslokall... Jag förstår inte. Att bara tänka på sig själv, inte tänka på den som blev sårad för 2 veckor sen. Då hela mitt liv rasade ihop, och när jag försökte bygga upp det igen, så förstörde du det. Jag hade kommit långt, längre än vad jag trott. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna börja om på nytt. Men det gjorde jag, eller jag försökte iallafall. Det kändes så rätt med dig, i din närhet betydde jag något. Men ändå blev jag lurad, helvete. Finns inga ord för min besvikelse, du visade en helt annan sida av dig, den sämsta sidan. Jag skulle ha stannat hemma, för att åka till dig var det största misstaget jag någonsin gjort.