Ibland funderar jag på vart mitt liv tar vägen. Jag har en pojkvän. Precis som var tredje flicka i Sverige.
Jag älskar att vara med honom, bara hans närhet gör mig varm. Två gånger i veckan, om ens det.
Jag har massor av vänner men jag är aldrig med någon. Jag tar bussen hem direkt efter skolan.
Och sedan lägger jag mig i sängen och ser på en film och ibland kanske jag sitter vid datorn och
gör något helt oviktigt. Som att kolla samma facebook uppdateringar om och om igen i hopp om
att det snart ska komma några nya. Är det så här livet mellan sexton och sjutton ska vara?
Och är det så här det ska kännas att vara kär?



På helgerna gör jag i stort sett ingenting. Om jag har tur får jag spendera natten med min pojkvän.
Jag skulle verkligen kunna vara med honom mer än två dagar i veckan. Det liksom räcker inte för
mig att spendera så pass lite tid med varandra. Jag har någon som älskar mig, eller det är iallafall
vad han påstår. Men varför känner jag mig så otroligt ensam och olycklig? Ordet kärlek skulle jag
beskriva på olika sätt. Men för det mesta ska man känna sig varm, trygg och lycklig. Tänker jag på
mitt liv ser jag bara en sextonårings sorgliga liv. Kanske lite patetiskt . Men mest sorligt.