varje kväll utan dig försöker jag hindra mig själv från att sova.
den enda anledningen är att ifall det skulle slinka in ett meddelande
från dig i min inkorg så vill jag var vaken, närvarande. meddelandet
där du skriver att du vill att jag ska komma hem till dig. jag försöker
intala mig själv något som inte kommer ske.

så fort jag får en gnista hopp så släcks den igen, det där hoppet jag hade som försvann.
som en tickande bomb man hoppas inte ska spränga, men som när man minst anar det exploderar, ändå.